Idag den 23/4 är det på dagen 19 år sedan IRON MAIDEN spelade i Scandinavium i Göteborg. Bruce hade innan turnén aviserat att han avsåg lämna bandet, Scandinavium var halvfullt och känslan av magi som infunnit sig i Köpenhamn åtta månader tidigare var som bortblåst. Ett av de starkaste minnena jag har är att Bruce envisades med att springa ut bakom scenen så fort han inte hade ett sångparti. Om man lyssnar tillbaka på inspelningen idag så hör man dock att det inte alls lät så tokigt, framförallt låtlistan var fräck med den helt otippade trojkan Prowler / Transylvania (TRANSYLVANIA!) / Remember tomorrow som knäckte varje skenben i lokalen. Dessutom var det såklart en fortsättning på "Fear of the dark"-turnén vilket betydde att både Be quick or be dead och Afraid to shoot strangers fortfarande var med i setet. Bättre i efterhand än på plats alltså, vissa spelningar är det. Konstigt nog.
I samma anda så är det nästan exakt elva år sedan Paul DiAnno aviserade att han skulle köra en sista turné med Maidenlåtar, sen fick det vara nog och han skulle koncentrera sig på solomaterial med sitt band KILLERS. Jag och bekantskapskretsen gick förstås fullständigt apeshit över detta, en timme med bara gamla Maidenlåtar (inte en Dream of mirrors så långt ögat nådde) och guden Paul DiAnno, när det dessutom såg läckte ut att han skulle komma till The Tivoli i Helsingborg så var lyckan total.
Spelningen var bra, jag såg även Motala två dagar efter också men Helsingborg var tveklöst bäst. Eller, ja, nu säger jag "bäst" som i "inte sämst". DiAnnos spelningar 2001 går nämligen inte till världshistorien som de absolut spelmässigt bästa man har hört. Det var nog mest den envisa känslan av det inte var Killers vi fick se utan kommunala musikskolans uppspel för föräldrarna efter två repetitioner där hälften av barnen var magsjuka och inte hade repat, eller ens spelat, alls som gjorde det. Eller kanske det lokala coverbandet som spelar på [insert valfri byhåla]-festivalen och utlovar "alla hits du minns från 70- och 80-talet" men som obönhörligen inte går att lyssna på om man har under 44 promille i kroppen.
Det var lite så DiAnno kändes. Åtta år efter att Maiden spottade ur sig en åtminstone hygglig Prowler, och fyra år innan de körde en fullständigt magnifik dylik så fick publiken i Helsingborg höra nedanstående version. Det är idag fullständigt osannolikt att vi faktiskt tyckte det var bra, men sådana är de musikaliska skygglapparna (vem fan hade gått och sett Ozzy live efter 1995 annars...). Humor och tragik i ett klipp.
Och nej, DiAnno slutade inte med Maidenlåtarna. Det var väl ingen högoddsare att det inte fanns någon plats för honom i musikvärlden bortom det han gjorde för 30 år sedan, varför han idag fortsätter harva runt med i princip samma grej som 2001. Med samma låtar. Och nya medlemmar. Oftast troligtvis från festivalbandet nämnt ovan.
/Alex
2 kommentarer:
Hu så hemskt :)
Sjukt dynginga musiker...Var nog alldeles för uppeggad att få se DiAnno och gamla favoritlåtar (såhär i efterhand).
Skicka en kommentar