Denna vecka ska vi prata tunga känslor. Tungt brukar det ju förvisso vara i vanliga fall också, men denna veckan har vi plockat fram de grova vapnen i form av känslomässiga fälthaubits som avfyras med kuslig ackuratess i dryga 2 timmar. Vi pratar melankoli och dysterhet i mängd. Susannes del av listan hade arbetsnamnet All Hope Leaves - och det stämmer rätt bra får jag säga när jag lyssnar på de låtar hon valt. Fy satan säger jag bara. Ta bara en låt som Unter Dem Gletscher av tyska orkestern HELRUNAR. Det dryper av ångest och tungsinne så att det räcker och blir över. Underbart. Att Susanne och jag delar en del band får ni leva med. Speciellt när vi inleder våra respektive delar med samma band, samma skiva men olika låtar - GHOST BRIGADE är ju ingen högoddsare i detta sammanhang. Och skivan "Isolation Songs" är alldeles för bra för att hoppas över dessutom. Into The Black Light och Concealed Revulsions (titeln, titeln!) får ni från detta makalösa melankoliska finska kollektiv. Det andra bandet som vi delar är SWALLOW THE SUN. Olika plattor denna gång faktiskt. Jag har från "Ghosts Of Loss" tagit en mycket fin och lång låt betitlad Gloom, Beauty And Despair. Lämpligt eller hur? Och den låten är direkt hemsökande kan jag lugnt säga. Susanne har valt Falling World från "New Moon". Galet vacker låt måste jag säga, med en skir men samtidigt avgrundsdjup atmosfär.
Sen börjar vi divergera. Rätt mycket får jag säga. AMORPHIS håller jag högt när det gäller att skapa stämningsfull musik. Her Alone är en oerhört fin låt som bjuder på en refräng jag inte har fått nog av, trots att jag lyssnat på låten oerhört många gånger. I samma fack hittar vi husgudarna OPETH med Hope Leaves tagen från bandets makalösa spelning på Royal Albert Hall. Sista bandet som jag lyssnat mycket på (jag strävade faktiskt efter att upptäcka nya band denna gång) är KHOMA. The Guillotine från bandets bästa skiva "The Second Wave" har en svärta så djup att jag i stort sett tappar andan varje gång jag lyssnar på låten.
Nytt var det ja. OMNIUM GATHERUM är likt många band i den dystra skolan från Finland. Riktigt trevlig bekantskap, och ett band vars diskografi jag kommer återvända till misstänker jag. Deep Cold från "New World Shadows" innehåller oerhört vemodiga, bölande gitarrstämmor vid sidan av grov tyngd. FOR MY PAIN (med Tuomas Holopainen från NIGHTWISH på keyboard) är kanske lite väl lättlyssnat, men jag har svårt att värja mig mot Sea Of Emotions faktiskt. Betydligt ödsligare blir det i ENTRHOPEs The Desolate som bjuder på ett grepp jag gillar mycket - growl blandad med kvinnlig rensång. Utmärkt substitut för DRACONIAN som inte finns på Spotify om ni undrade varför inte det bandet är representerat i listan.
Heter bandet man lirar i YEARNING så vet man vad som väntar inte sant? Moll utav bara helvete får vi vält rätt in i hörselgångarna i låten Nocturne. THE CHANT är ett band som jag kommer lyssna mer på. Green Waters från "Ghostlines" är ett bra exempel på välproducerad musik som bjuder på lite mer lättsmält tungsinne. Tänkte att det kunde behövas i denna misär, haha!
Nu till Susannes del. Värt att veta är att Susannes hjärta bankar för goth. Vi pratar alltså om en verklig expert på tunga känslor. Och, ja du glade alltså, det märks på ett oerhört fint sätt. WINTERFYLLETH får mig att sjunka ner i ett tillstånd av verkligt tungsinne. Jag njuter i fulla drag av det under hela A Valley Thick With Oaks. AGALLOCH har jag inte alls lyssnat på. Jag vet att det är en brist när You Were But A Ghost In My Arms (titeln, titeln!) drar igång. Ack så vackert! Det formligen dryper av vemod.
Pianot är ett mycket bra instrument för att framkalla vemod. Lägg till detta en ljudbild där det låter som om pianisten sitter i en gigantisk grotta och spelar och ni får hur Innocent Child låter. ARCANA brer på rejält med stråkar och en mastodontartad värdighet i den vokala leveransen. Jag gillar det starkt. Att låten inte innehåller några trummor tänker jag inte alls på faktiskt. KATATONIA. Ja, ni visste ju att det gänget skulle dyka upp inte sant? For Funerals To Come från plattan med samma namn vill man inte bara ha misär i nuet utan även i framtiden. Låten kan dock inte skämtas bort bara så där, trots att sången inte får mig att gå igång så värst.
Episk mäktighet och desperation får vi skopvis av i Erwachen av AGRYPNIE, ytterligare ett för mig okänt band innan fantastiska Pale Rider av SOLSTAFIR avslutar listan. Skivan den är tagen från heter "Köld". Nog sagt tycker jag.
/Martin
0 kommentarer:
Skicka en kommentar