År 2008 närmar sig sitt slut - och det har varit ett ganska bra år för metal får man ju säga; 10 i Topp listan talar sitt tydliga språk tycker jag.
Som vanligt när nyåret närmar sig har jag gjort en ny inköpsrunda till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning.
favoritgenre, och gör det inte efter ett antal genomlyssningar av ENSLAVEDs "Vertebrae". Dock tycker jag att det ska finnas minst en platta av ENSLAVED på varje självrespekterande biblioteks hårdrocksavdelning. 
Wow! Här är en riktigt bra, annorlunda platta som bitvis är så knäckande tung att det känns som om man träffats av ett ton tegelsten i nackpartiet. Fransk metal är man ju inte bortskämd med, men GORIJA har med "The Way Of All Flesh" lagt ribban rätt högt. Ett tänkande band, vars medlemmar regelbundet går till psykologer för att lära känna sig själva bättre trotsar även det bilden av ett stenhårt manglande metalband - men när det resulterar i sån musik som på denna platta struntar jag blankt i det.
Fjorton år och med en inspelningsbudget som motsvarar flera länders BNP kom GUNS 'N' ROSES (eller Axl Rose med kompband om man så vill) "Chinese Democracy". Lika bra som "Appetite For Destruction" och "Use Your Illusion" 1 och 2? Inte på långa vägar - men här finns ett antal ganska hyfsade låtar och en del njutbara gitarrsolon - samt att Axl låter som han alltid gjort; gastande med sin påträngande röst vet jag att han gör många människor lyckliga över att skivan nu finns utgiven.
Om SATYRICONs "The Age Of Nero" skriver Jonn Jeppsson i Sydsvenskan attOPETH – ”Watershed”
Hade jag gjort en platta så fantastisk som ”Ghost Reveries” hade jag nog känt en fruktansvärd ångest över uppföljaren. Om Åkerfeldt med mannar har känt så, märks det inte ett spår av denna ångest på plattan. Min ursprungliga recension av skivan hade rubriken ”This is fucking Opeth!” för är det något band som så tydligt särskiljer sig från andra är det OPETH. Man hör från första tonen i bräckligt vackra Coil att det är OPETH man lyssnar på. Och bara en sådan sak att öppna med en lugn ballad med kvinnlig sång gör att man höjer lite extra på ögonbrynen.
Det är förstås extremt hög standard på låtarna – men min absoluta favorit sedan första genomlyssningen är brillianta Heir Apparent som är som ett tvärsnitt av allt det OPETH står för – låtlängd, brutala partier blandande med lugnare, Åkerfeldts fantastiska sång, och ett fullkomligt sanslöst sväng. Martin Lopez tvingades sluta, men jävlar i min låda vilken ersättare bandet har i Martin ”Axe” Axenrot som mosar med sitt fantastiska trumspel genom hela plattan; sväng, brutala blastbeats, kreativt och aldrig tråkigt att lyssna på. Men framför allt är OPETH ett vansinnigt samspelat gäng, som definierar tajthet på en nivå som få andra band kan nå upp till.
"Watershed" är en platta som kommer att stå sig mycket långt in i framtiden, på grund av sin originalitetsgrad, sina fantastiska låtar, men framför allt som ett mäktigt vittnesbörd över att OPETH fortfarande är ett av Sveriges allra bästa band, som fortfarande efter 9 plattor fortsätter att bryta ny mark på ett sätt som närmast framstår som självklart.
CYNIC – ”Traced In Air”
DARKANE – ”Demonic Art”
Helsingborgs söner i DARKANE tillhör inte den skara band som pressar ur sig en platta vartannat år – ”Demonic Art” är gruppens femte alster sedan debuten med ”Rusted Angel” från 1998. Man har hunnit med att byta sångare två gånger sedan starten – Lawrence Mackrory gastade endast på debutplattan, sedan tog Andreas von Sydow över men slutade ett par år efter plattan ”Layers Of Lies”. Med nye vrålaren Jens Broman (även i The Defaced) har bandet gjort ett riktigt storkap – aggressivt på gränsen till nervpåfrestande ligger Bromans sång som en kil rakt in i trumhinnan.
BLOODBATH – ”The Fathomless Mastery”
TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”
THE HAUNTED – ”Versus”
Bandet verkar ha fått en nytändning, och då i synnerhet tvillingarna Björler vars avslutningsturné med AT THE GATES i somras verkar ha gjort underverk för spelglädjen. Det är ett fruktansvärt ös genom hela plattan – tajt kontrollerad metal. Det enda som inte går att kontrollera är Dolving som faktiskt verkar vara ännu ilsknare på världen, och vars vredessång bänder, hugger och pressar sig för att i det närmaste spräcka ramarna.
THE HAUNTED har i mitt tycke gjort bättre plattor än ”Versus” men plattan är ändå en välkommen gäst i stereon, och den tillhör definitivt ett av 2008 års bästa släpp.
Crusher
FAITHFUL DARKNESS –”In Shadows Lies Utopia”
METALLICA - ”Death Magnetic”
Okej, jag säger det igen – ”Death Magnetic” är det bästa METALLICA har släppt sedan ”Black Album” plattan som är en vattendelare i gruppens utgivning. Hur bra är det då? Många tycker att plattan är skit, andra fantastisk – men den är inte i närheten av de plattor som bandet gav ut i början av sin karriär, i synnerhet inte ”Master Of Puppets” en referens som många har gett till ”Death Magnetic”. Och hur skulle den kunna vara det egentligen? Är SLAYERs ”Christ Illusion” lika bra som ”Reign In Blood” – nä såklart inte. Jämförelsen blir orimlig och ointressant. DRACONIAN – ”Turning Season Within”
EDENBRIDGE – ”My Earthdream”
Genomgående synnerligen bra spel från de tre musikerna Frank Bindig på bas (som har lämnat bandet ganska nyligen), Max Pointner på trummor och den kreativa motorn Lanvall som bitvis briljerar med sitt spel – och naturligtvis har bandet en sångerska vars stämma klockrent funkar i bandets låtar; Sabine Edelsbacher.
Gillar man snygg, välproducerad symfonisk metal rekommenderar jag starkt att man kollar in EDENBRIDGEs ”My Earthdream".
Här är introt+låten Shadowplay
Sitter som bäst och knåpar ihop årets 10 i topp-lista, och det är en märklig blandning av ångest och extrem njutning som dominerar känsloregistret.
Visserligen gör många stora tidningar, som Close-Up, MetalHammer, Global Domination, årsbästalistor, och i jämförelse med dessa giganter kommer nog min inte att dra upp lika stora svallvågor i mediebruset. Ändå tycker jag att det är fruktansvärt kul att göra denna lista, i år är det av någon anledning extra kul, plus att det är synnerligen trevligt att på detta sätt summera året som gått.
Det har fötts en tanke att man kanske, i stället för att publicera hela listan på en gång, skulle publicera en plats per dag under 10 dagar - och att kanske lämna detta avgörande till er läsare av bloggen. Lämna gärna en kommentar och skriv vad ni tycker om denna idé. Deadlinen är fredag, den 12/12 kl. 17.00
Det är inte många band som kan skryta med att ha gjort så många gig som göteborgssönerna i DARK TRANQUILLITY de facto har gjort. Som headlinare på Close-up made us do it-turnén gör de i alla fall inte mig besviken.
En av de saker man ska kunna avkräva ett metalband är spelskicklighet – DT äger skopvis av denna, och låtarna exekveras med en precision tightare än trummisens Anders Jivarps virveltrumma – plus att man har en av de bästa och mest sympatiska frontmännen i branschen Mikael Stanne som dompterar, besvärjer, och briljerar med sin fantastiska sånginsats denna kväll.
Merparten av låtarna hämtas från ”Fiction” och ”Character” vilket passar mig alldeles förträffligt. Att bandet dessutom kör min absoluta DT-låt Lost To Apathy gör ju inte saken sämre.
På det hela taget en mycket trevlig kväll som jag och kompisarna Mats och Rebecka lämnar rejält ömma i halsen efter allt medsjungande och skrikande.
Läser på Sweden Rock Festivals hemsida att de första 22 banden för festivalen är klara. Som vanligt en del band man vill se - en större del som man struntar blankt i - och några man aldrig ens har hört talas om.
Största namnet är helt klart IN FLAMES som tydligen ska ta med sig en scenshow som mycket väl har potential att bränna ner större delen av Norje Boke. Maffigt lär det bli! En hel hög band som jag lugnt hade kunnat tänka mig att se: HEAVEN AND HELL - Black Sabbath mark II med den i mina öron bäste sångaren Sabbath har haft, Ronnie James Dio - såg jag på SRF 2007 där de krossade både trötta AEROSMITH och SCORPIONS som headlinade de övriga två kvällarna, och Geezer Butler med mannar tillhör lätt ett band jag gärna ser igen. DREAM THEATER var mitt favoritband under tiden för utmärkta släppen "Images and Words" och "Awake", men enbart låtarna från dessa skivor får mig att överväga att köpa en svindyr biljett till den vädermässigt alltid utmärkta festivalen i Blekinge. AMON AMARTH, SOILWORK och FORBIDDEN får avsluta de band som omedelbart fångade min blick på SRFs affisch.
Bandstall 2 för band som hade varit ganska kul att se för min del stavas: EUROPE vars spelning nog kan bli en höjdpunkt vad gäller nostalginivå beträffar, vilket gör bandet helt optimalt för festivalen, HAMMERFALL har aldrig tillhört, och kommer inte att tillhöra mina favoriter, och bokningen av MOTÖRHEAD känns lika upphetsande som att lyssna på P1 en hel dag.
FOREIGNER, LITA FORD, URIAH HEEP och RIOT då? Ärligt talat bryr jag mig inte ett skvatt om dessa akter.
Som vanligt lär den synnerligen trevliga festivalen i Blekinge sälja slut och förhoppningsvis mosa Hultsfred igen som Sveriges största festival - för att festivalen alltid verkar ha något för de flesta vittnar de första 22 banden om. Återstå att se om man åker - men om jag måste prioritera vinner Wacken i år igen - mycket beroende på att man där slipper band som URIAH HEEP.
Om man bor i södra Skåne kan man besöka KB i Malmö ikväll och spana in Dead before April, Engel och Dark Tranquillity under gemensam Close-Up made us do it-flagg. Det tänker i alla fall jag göra.
Det ligger uppe en fet recension på werock.se av VADERs samtliga 3 konserter de gjorde i Sverige för inte så länge sedan, samt en brutal recension av mig av HARMONYs senaste släpp. Betrakta er som varnade :)
Var och kollade på Vader på KB igår - och det var lika imponerande som man hade föreställt sig.
Jag och blogg- och skribentkollegorna Shadows of the North och Kim tänker testa ett annorlunda upplägg när det gäller recenserandet av Vader. Vi har nämligen haft möjlighet att se Vader på tre olika ställen i Sverige - inte tillsammans men ändå - och tänker skriva en enda stor recension på werock.se där vi avhandlar alla 3 gigen.
Rent allmänt var det en trevlig kväll då jag stötte på Erik, John, Johan och Martin från Faithful Darkness och svepte några kalla med dem.
Gillar man, och vem gör inte det, köttig death metal bör man bege sig till KB imorgon då Vader bjuder upp till en tornado på baskaggarna, bland annat tillsammans med klassiska Grave.
Läser Martin Söderströms artikel på Aftonbladet.se om nya Guns 'n' Roses-singeln, "Chinese Democracy" från skivan med samma namn med en känsla av vi tycker likadant.
14 år och 74 miljoner (enligt Billboard) nerplöjt i en platta som har dröjt så länge med sin release att man slutat bry sig om den kommer eller inte. Personligen tror jag inget band, utom då möjligtvis CYNIC, kan vänta så länge som Axl Rose med kompband med att släppa en skiva och fortfarande kännas relevant. Låt vara att det GUNS 'N' ROSES vars namn kommer att stå på skivkonvolutet i allra högsta grad inte är det banditgäng med kriminell begåvning som släppte Appetite For Destruction och Use Your Illusion-plattorna, men 14 fucking år ska det inte behöva ta att göra färdigt en platta, med undantag för om man hamnar i koma.
Att singeln dessutom verkar suga rätt ordentligt gör att man känner stark sympati för de fanatiska fans som har väntat på plattan (om nu bandet har några kvar det vill säga).
20-årsjubilaren Wacken Open Air som lär ta i från helvetets nedersta regioner för att åstadkomma den fetaste festivalline-upen någonsin har gått ut med festivalens första namn för 2009.
Machine Head som headlinare får i alla fall mig att dra rejält på smilbanden. Bandets förödande metal som jag har bevittnat alltför få gånger känns det som kommer att se till att hela festivalområdet förvandlas till en enda stor circle-pit.
Svenska Amon Amarth är ju bara så bra live, och de lär ju fläska på mer än vanligt under sin konsert.
Cathedrals tunggung gillar jag på skiva, men live? Vem vet det kanske blir hur bra som helst :)
Einherjer och In Extremo har jag aldrig hört.
Fler plattor att smäcka på i höstrusket.
METALLICA har blivit en monolit - en koloss för stor att ignorera. Oavsett vad man anser om bandet och dess senaste giv, "Death Magnetic" är det svårt att inte skaffa plattan till biblioteket. En triumfatorisk återkomst för solofantomen Kirk Hammett, samt en bättre sjungande James Hetfield gör att denna plattan är det bästa gruppen har släppt sedan 1991 års "The Black Album".
Helsingborgs DARKANE släpper nytt med "Demonic Art" i slutet på oktober - detta är gruppens förstlingsverk "Rusted Angel" som bjuder på sedvanligt fetröj. Det är mycket tvåtakt, men en hel del skruvade element så typiskt för bandet, gör att man riktigt imponeras i vanlig ordning. 
Mer tvåtakt, mindre såsande än på "The Dead Eye". Dolving i högform. 
COHEED & CAMBRIA är ett fruktansvärt pretentiöst band som skriver fruktansvärt prentantiösa konceptplattor kan man hävda om man vill. Man kan också säga att bandet är bra nog, och tillräckligt geniala som låtskrivare för att komma undan med detta faktum. För egen del får jag rysningar av låtar som Welcome Home, Apollo I: The writing writer och vansinneslånga The Willing Well.
Skivorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med måndag kl. 17.00
KulturBolaget fortsätter att ta in bra tunga band - fucking Vader brassar loss sin obändigt obarmhärtiga dödsmetall den 29/10.
men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.
ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.
presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen. 
Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.
Har tillbringat helgen i sällskap med METALLICAS nionde studioalbum "Death Magnetic" dånandes i högtalarna.
Som jag skrev i förra inlägget om denna platta har jag ett långt förhållande med METALLICA vilket har gjort att jag har sett fram emot detta släpp med viss bävan. Efter ca 10 genomlyssningar känns det som om jag kan slappna av - "Death Magnetic" är bandets bästa släpp post-"The Black Album".
Många vill att bandet ska visa upp samma storhet som på exempelvis klassiska "Master Of Puppets" - men helt ärligt hur befängt är inte det? Ett band har tur om de lyckas pricka in en sådan platta överhuvudtaget. För egen del tycker jag att man vinner på att inte ställa upp sådana måttstockar överhuvudtaget, för annars kommer man alltid att bli besviken på varje platta bandet släpper, vilket vissa verkar ha bestämt sig för i vilket fall - redan utan att ha hört en låt.
I samtliga recensioner och intervjuer jag läst med bandet inför släppet av "Death Magnetic" har förra plattan "St. Anger" tagits upp, mycket beroende på dess katastrofala produktion, Hetfields kassa sånginsats, och den totala bristen på solon från Hammett. Alla dessa "fel" är åtgärdade: Proddningen är bättre men inte lika fet som på vissa andra plattor bandet har släppt, Hammett solar på så att banden ryker - och Hetfield: han sjunger bra som fan! Det är en ren njutning att höra hans stämma i varje låt. Låtarna håller också mycket högre klass än på länge. Vissa partier låter som tagna från bandets så hyllade 80-tal - det matas tvåtakt uppblandat med betongtunga partier. Den enda låt jag egentligen har något emot är "Unforgiven III" - där det enda som sätter sig är faktumet att bandet använder sig av piano i introt.
Många kommer nog fortsättningsvis att dömma ut METALLICA som ett band som har passerat sitt bäst före datum med cirka 20 år - för egen del tänker jag "Death Magnetic" stanna kvar ett bra tag i stereon.
Ny månad innebär alltid nytt på "det andra stället" jag skriver på - Werock.
På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.
Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.
Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*
Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".
Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.
På fredag får vi oavsett svaret...
Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.
AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.
Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.
Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.
Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.
Ser ut som om höstens konsertutbud blir om inte lika bra som förra höstens, men nästan.
Läsare av bloggen vet med sig att jag gillar att gå på konsert på Malmös Kulturbolaget - och i höst har de saftat på rejält med tunga band. Kolla bara på det här:
31/8 Meshuggah
3/9 At the gates
1/10 The Haunted
2/10 Sabaton
4/10 Nile (med Grave och Belphegor i släptåg)
21/11 Close-Up Made Us Do It (Dark Tranquillity, Engel, Dead by April)
22/11 Trivium
4/12 Biohazard
9/12 Volbeat
12/12 Soilwork
Niles gig har jag sett fram emot länge, men efter At the gates formidabla uppvisning på Wacken ska det bli enormt kul att se dem igen - och i synnerhet på ett mindre ställe då det lär bli ett jävla tryck.
Sen ska man (om man har möjlighet) ta tåget över till Köpenhamn den 30/10 för att se Vader på The Rock.
Och glöm för katten inte Opeth imorgon 23.45 på Mölleplatsen.
Vet inte vad jag ska tycka om omslaget till Metallicas kommande släpp Death Magnetic. Titeln är hur grym som helst - och jag hoppas att folket i Metallica nu verkligen tar chansen att revanschera sig från St. Anger - en platta som innehåller ansatser till bra låtar (vilket jag är den ende i bekantskapskretsen som tycker *skratt*) men som led som en skadeskjuten kalv av den usla produktionen. Metallica är det band som vid sidan av Iron Maiden och Slayer alltid har följt med på ett hörn i min metaldjungel. Att bandet kan nå upp till samma nivå som på de första 4 plattorna, den illusionen har jag släppt - men jag är inte redo att avfärda bandet som passé trots plattor som Load och Re-Load. Lite oroande är det dock att på kommande plattan finns en låt betitlad "The Unforgiven III". Återstå att se om detta är en fingervisning för hur resten av materialet låter. Förra året skrev jag att för att Lars Ulrich skulle vara nöjd med sitt trumlir skulle han ligga på samma nivå som Infernos furiösa lir på Behemoths The Apostasy. Nu tror jag ingen kan nå upp till den nivån, men det har blivit allt tydligare att dansken har halkat efter teknikmässigt och inte sätter de grejer han fixade innan - OM han nu kan höja sig ett snäpp (eller två) samt att Hammett lägger upp brännande gitarrsolon, kan jag hoppas på att Death Magnetic blir en fet och tung (och snabb) platta.
Tillbaka vid mitt skrivbord efter 3 veckors semester - och det känns faktiskt helt ok *skratt*.
Det finns som jag tidigare nämnt en liten text om Tumstockfestivalen på Werock.se som man kan läsa i väntan på det väsentligt längre reportaget om Wacken Open Air. Sitter och skriver för fullt på kvällar och lediga stunder - men det är en hel massa intryck som ska ner förutom de konsertrecensioner som kommer att utgöra en väsentlig del av texten. Så här i efterhand framstår vissa spelningar på festivalen som rent fantastiskt bra, rent av bättre än när man befann sig på plats. Den svenska flaggan vajades med bravur av exempelvis rent lysande Opeth, At the Gates, Carcass och Soilwork och det var bara en handfull av de band som jag gick och såg under den 3 dagar långa festivalen.
Nä - bloggen är inte död, jag råkar bara ha semester - ett faktum jag helt glömde bort att nämna jag jag gick från jobbet för lite drygt en vecka sedan. Dock kan man inom en snar framtid läsa lite om Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock metaldag i fredags - en dag då Soilwork golvade publiken totalt. På onsdag drar jag Wacken Open Air vilket nog kommer att resultera i ett fett reportage. Att säga att jag ser fram emot festivalen är ett understatement - Maiden spelar första kvällen och även om jag snöat in på lite tyngre grejer har Maiden en speciell plats hos mig - Number of the Beast var den första hårda plattan jag köpte när jag var 12. Reportagen kommer att finnas på Werock
Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.
Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.
Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.
7.2 Stereotypisk profil
Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.
Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.
DIOs "Holy Diver" återkom på något mystiskt sätt till biblioteket idag - så nu har personen som förmodligen inte hade tänkt lämna tillbaka skivan fått en fet slant i övertidsavgift - förutom inkassokravet som kvarstår på alla andra medier han lånat. För egen del är jag bara glad att plattan har kommit tillbaka.
"Holy Diver" är i det närmaste att betrakta som en platta som varje bibliotek med självrespekt bör ha till utlåning - för trots att den har en hel massa år på nacken - den kom ut 1983 - håller skivan en jävla hög standard. Värt att betänka att det måste ha varit en headtrip för Ronnie James Dio att dels ha varit med på BLACK SABBATHs "Heaven and Hell" för att sedan bara fortsätta med ett grymt flyt med "Holy Diver".
Samtliga låtar håller en väldigt hög standard - personliga favoriter är Gypsy och Don't talk to strangers - och normalt sett brukar det räcka med ett starkt låtmaterial, fast man tackar ju inte nej när det levereras av ett grymt tajt band som på denna skiva.
För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.
Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.
Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.
Nya grejer på Werock.se - bland annat en intervju jag gjorde med Höganäs stolthet Faithful Darkness. Som vanligt i månadsskiftet en hel massa nya skivrecensioner.
Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.
Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.
Som av en slump hamnade ultrabrutala Royal Straight Flesh av Defleshed i mp3-spelaren. Och nu kan jag inte sluta lyssna.
Att det här bandet bildades med ett syfte - att mata 2-takt - tar det inte särskilt lång tid innan man fattar. Det är sällan bandet spelar i annan hastighet än halsbrytande! Med trummisen Matte Modin har man också en straffare av kaggar som gör att man i stort sett kan spela hur fort som helst.
Jag köpte denna skivan av en ren slump när Folk å Rock, den lokala skivhandeln, hade en rent sanslös rabatt för att få tömd affären i syfte att få plats för nya skivor och skivan har inte snurrat så frekvent som den borde *skratt* Ska försöka att ta igen det nu.
Royal Straight Flesh är inte en skiva som är gjord för folk som vill ha en nyanserad och mångfaceterad skiva. Vill man däremot ha en platta som bjuder på köttiga riff och ett jävla rens bör man skaffa den.
Textmässigt bjuder den inte på särskilt storslagen lyrik - men det är heller inte meningen (tror jag), men sångaren behöver ju ha nånting att growla fram.
Här är ett exempel (refrängen ur "Friction"):
Friction, friction - sweet friction
Friction, friction - my addiction
Friction, friction - bring me fire
Friction, friction - burning higher
Defleshed lade ner 2005 eftersom bandet började ta för mycket tid från bandmedlemmarnas huvudband. Synd. Dock ligger det en hemsida uppe fortfarande samt en myspacesida.
Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.
En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist. 
Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.
En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.
Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.
Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.
Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.
Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.
Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.
Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån. 
John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.
