Det var som vanligt herr Svärd som öppnade mina ögon, han brukade göra det. DEEP PURPLE hade varit ett band bestående av antingen a) Mark II-sättningen eller b) ingenting alls. Det hade jag lärt mig/läst någonstans/hört på skolgården eller nåt. Svärra hade uppenbarligen inte läst detta eftersom han även lyssnade på ett Deep Purple bortom detta, och där öppnades dörren för både Mark III och IV som var de sättningarna det fokuserades en smula på i mitten av 90talet. Vi hade ynnesten att få se GLENN HUGHES några gånger de åren och han körde alltid en hel hög med Purplelåtar som Purple själva inte tog i med tång av olika anledningar, speciellt minns jag giget i Landskrona i maj 1996 (Morgan Ågren på trummor, ja jösses) då vi verkligen fick njuta ett låtset som man aldrig trodde man skulle få höra.
Dessutom valde skivbolaget att fokusera på arkivsläpp, man ruskade fram den kompletta inspelningen från USA 1976 och gav Tommy Bolintiden ett helt nytt ansikte. Man ville även återupprätta, eller kanske bara sminka till, ansiktet på den sista tiden med gamle Svarthatt. Efter att Purple lade ner för gott på våren 1976 så valde skivbolaget att släppa en liten hafsig historia kallad "Made In Europe" på hösten samma år. Det är i grunden inget större fel på den, den innehåller fem låtar inspelade under de tre sista konserterna som bandet gjorde i april 1975, precis innan Blackmore lämnade bandet. Gigen i Graz, Saarbrücken och Paris spelades in, klipptes ned och blev en enkel-lp.
Merparten av skivan verkar komma från Saarbrücken, och på 90talet så gavs det ut en dubbel-cd med oklippta låtar från Graz och Paris vilka skulle utgöra illusionen av en hel konsert tillsammans med två ytterligare "tagningar". Plötsligt satt vi där och avnjöt liveversioner av Gypsy och Lady double dealer som man bara kunnat drömma om innan, samtidigt som det började stå klart att Blackmore lämnat bandet i tanken långt innan han gjorde det fysiskt. Det är väldigt schizofrena spelningar där fyra personer spelar för livet och den femte ömsom briljerar, ömsom verkar glömma bort var han är. Däri ligger även inspelningarnas styrka, och när vi nu idag 2014 kan lyssna på HELA Pariskonserten rakt av (den har förvisso funnits utgiven sedan ett par år) samt, vad det verkar, allt som överlevt av inspelningarna från Graz (nedklippt trumsolo och inga extranummer) så får vi vatten på den kvarnen men det betyder absolut inte att det är dåliga spelningar. Tvärtom.
Graz. Adrenalinet kickar in. Burn är nästan furiös, Blackmore spelar som om livet hängde på det. Stormbringer ångar på och skillnaden mellan Graz och Paris är enorm i just denna låt. I Graz är Blackmore "där". I Paris är han inte det. Man kan nästan ta på hur olika de låter vilket gör att man skärper sinnet och lyssnar och försöker förstå. Vi hör toner kastade lite hit och dit. Vi hör riff från RAINBOW, bandet som Blackmore redan mentalt verkar spela i. Vi hör samtidigt hans odiskutabla sinne för känsla i båda versionerna av Mistreated, speciellt Parisversionen som med all sannolikhet är den finaste någonsin.
Graz är det bästa giget av de två, även om det inte är komplett. Båda gigen förtjänar dock att lyssnas på, klicka HÄR för Paris och HÄR för Graz. Nu väntar vi bara på att någon hittar en längre videofilm från denna turné, det enda vi har idag är några 8mmfilmer samt ett tv-klipp på Stormbringer från tysk tv. Och tills det händer något annat får vi vara glada och tacksamma för det.
/Alex
0 kommentarer:
Skicka en kommentar