God morgon!
Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!
Vi kör.
XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo.
Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.
Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva.
Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.
Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all
bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då
Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.
Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten
Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.
Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten
Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för
The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.
2 kommentarer:
Det var en trevlig lista där Xerath och Borknagar är mina två personliga favoriter. Fleshgod Apocalypse senare alster skulle jag så gärna vilja tycka om men då dom komprimerat skiten ur både Agony och Labyrinth så är dom direkt plågsamma att lyssna på. Sådan detaljerad musik hade mått så mycket bättre av att kunna "andas" lite.
@Christofer: Håller med dig när det gäller ljudbilden som Fleshgod Apocalypse verkar vara så ärkeförtjusta i. Live är det en helt annan och mer organisk bild som de målar upp.
Skicka en kommentar